“De här ungdomarna är nutiden”

Hillevi Engström

Nu var det dags igen.

Vi tar fram en politiker i TV och sedan så ställer vi ett par frågor som de så politiskt korrekt får icke-svara på.

Nu har de fått lite mer TV-tid, visat sitt intresse (vilket är bra) och bekräftat allt vi redan vet: Att inget görs i praktiken.

Och även om något kommer att göras så dröjer det ett bra tag innan en faktisk förändring syns.

Som arbetsmarknadsministern uttrycker i en intervju i Agenda (02.06.13, svt.se) så är dessa 77 000 (och ännu fler) unga utanför en grupp som tillhör nutiden. De är unga nu. De är utanför nu.

Men som det också framgår av samma intervju så har den här gruppen hela tiden hamnat längre och längre ned i prioriteringslistan.

Varför?

Vem skapar denna prioriteringslista? Om dessa unga vuxna är nutiden: Så varför skjuter vi upp dem till imorgon???

Tar vi ett annat perspektiv så kommer det här även fram att dessa människor nästan inte existerar. De studerar inte. De jobbar inte. De finns inte inskrivna på Arbetsförmedlingen.

Men att dessa siffror plötsligt har dykt upp (bakom en buske) verkar helt orimligt. Menar de verkligen att de inte har haft en blekaste aning om att denna siffra har vuxit successivt till denna storlek? Eller trollades den fram en dag för att lägga till ännu ett ämne på debattlistan?

Vi vet att alla barn i skolan har ett personnummer. De registreras. De finns.

Om ett barn helt plötsligt slutar att dyka upp i skolan så finns det väl ett par lärare som eventuellt märker det och kontaktar barnens familj. Eller hur?

Ok.

Så genom detta fiffiga personnummer kan man hålla reda på vart en person håller hus och är registrerad.

Är det meningen då att vi ska tro att dessa 77 000 unga vuxna en dag vaknade upp och förlorade sitt personnummer?

Fullt allvarligt, kommunerna har väl koll på vilka som är registrerade, bor och studerar där. Är det inte så?

Annars är vi så duktiga på att ha kontroll på människor.

Men plötsligt finns det en grupp som vi (o)medvetet diskriminerar och ignorerar.

Vad fint. Vad passande för vårt utvecklade samhälle.

Ännu ett perspektiv på samma problematik visar att vi helt enkelt sätter skulden på dessa personer själva.

Det är deras fel att de lever i utanförskap.

Det är deras fel att de inte har jobb.

Det är deras fel att de inte tar tag i sina liv och gör något åt sin situation.

Javisst, nu har vi lagt skulden på dem, lagt ifrån oss vårt egna ansvar och kan luta oss tillbaka medan de helt enkelt får gilla läget.

Vad bra.

Men nej, det är inte bra, den ursäkten är inte tillräcklig.

Alla kan inte vara teoretiska genier. Alla kan inte ha kontakter inne på arbetsplatser. Ha föräldrar med stora plånböcker eller egna företag där man kan bli anställd. Det finns de som står utanför och tittar in.

Är man i den situationen så spelar det ingen roll hur många jobb man söker, svaret kommer tillbaka negativt.

Får man ingen chans att visa vad man går för så stannar man upp. Man sjunker undan. Man hamnar utanför. Slutar att existera.

Ta ett steg tillbaka:

Vad händer med personer som inte studerar, jobbar eller lever på bidrag?

Vad lever de på egentligen??

Ok, en del stänger in sig hemma, får hjälp av föräldrar, startar inte upp ett eget liv…

Men en del…ja, de sysselsätter sig på andra sätt. I utanförskapets verklighet hittar man andra dörrar som står öppna. Bakdörrarna. De som leder till källaren där det är mörkt och kallt.

Där lagen är till för att brytas då den ändå inte har varit till någon användning.

Är det ok att tänka/agera så? Nej, självklart inte. Och många vill inte det heller. Mår inte bra av det.

Men verkligheten ser ut så. Det finns ett samband mellan utanförskap och kriminalitet.

Och då ställer vi motfrågan till er:

När vi vet att detta sambandet existerar. Är det fortfarande ok för oss att ignorera dessa unga vuxna?

Är det värt att spara in pengar på obetalda bidrag/löner och istället lägga dem på kompensering för kriminell förstörelse?

På samma sätt som en passiv klasskamrat bidrar till mobbing utan att säga ifrån så bidrar vi till samhällets nedbrytning genom att inte agera.

Hur länge ska vi stå och titta på innan vi bestämmer oss för att göra något?

“De här ungdomarna är nutiden”, låt den inte passera förbi oförändrad.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s