Mitt liv är mitt stora gig. Det är en härlig känsla.

Jag är finmekaniken i mitt eget liv.

Mitt liv är min stora gig. Det är en härlig känsla.

Jag är killen, jag är tjejen jag är det.

Jag lyser.

Varje andetag är nyckeln till min närvaro, andetagen förnyar, andetagen ger mig liv.

Gillar du dig själv?

Advertisements

Livet är ett vackert ingemansland som leder ingenstans och överallt.

Ett eldhav av fantastiska möjligheter, jag tycker livet är ett vackert ingemansland som leder ingenstans och överallt.

Mitt initiativ avgör vart jag tar mig, jag har inte alla ingredienser för hur livet kommer se ut, det skulle kännas meningslöst, ingrott.

Livet är mitt manifest.

Jag har ingen manual, Jag väljer att leva och se vart livet tar mig.

Hur tänker du göra?

Det är som ett förtroendeuppdrag, jag har mandat att förvalta mitt eget liv, kan jag det?

Kanske livet är en förtroende fråga?

Kan jag lita på livet? Kan jag lita på mig själv?

Det är som ett förtroendeuppdrag, jag har mandat att förvalta mitt eget liv, kan jag det?

Eller ska jag förtidspensionera mitt ansvar över mitt eget liv och låter någon annan regissera det?

Hur tänker du?

Jag behöver en remiss, annars kommer jag bli en gaggig relik av någon som en gång kunde vara öppen, förstående och ren.

I min värld kan känslor och frågor kännas som parasiter. Inte ens ett parasoll kan hålla bort regnet av tråkiga tankar och värderingar…

Jag fryser av allt jag tvingas att känna. Kan jag påverka mina tankar?

Jag behöver en remiss, annars kommer jag bli en gaggig relik av någon som en gång kunde vara öppen, förstående och ren.

Sidleds tar jag mig fram, min shoppingvagn av personliga upplevelser är som ett startkapital…

Ibland stampar jag på samma plats, för att snabbt rusa iväg, nya äventyr nya förmågor att upptäcka.

Känns ditt liv standardiserat?

Jag efterkonstruerar situationen och lägger den till rätta i mitt huvud, skapar en mer human dialog som känns mer effektfull och mer som en fräsch vind av fördomsfri framgång.

Kan du bemöta vad som helst med ett leende?

Kan du med belåtenhet se bortom dina fördomar?

Eller är du som jag, efterklok? Tänker till strax efter.

Jag efterkonstruerar situationen och lägger den till rätta i mitt huvud, skapar en mer human dialog som känns mer effektfull och mer som en fräsch vind av fördomsfri framgång.

Sån är jag, inte helt frimodig. Man kan säga att jag frilansar mentalt.

Mina tankar vandrar iväg och när jag får känningar av det, då plockar jag ihop mig själv, jag och mina tankar saneras i mitt inre.

Ett litet gerilla krig i mitt huvud, att genomskåda sig själv är mindre kul, men jag brukar täppa till min genomfart av fördomar.

Vad brukar du göra?